Kategoriarkiv: Hem

Telefonsamtal…

Jag får telefonsamtal från säljare av olika saker fast jag är med i NIX. Detta irriterar mig något så ofantligt! Idag ringde en person och ville jämföra bilförsäkringar. Först ville hon veta vad jag betalade idag för bilen och sedan ville hon sälja hela konceptet med hem-, villa och bilförsäkring. När jag svarade nej, så frågar hon: -Varför? Mitt svar är då att det behöver jag inte svara på och det har de inte med att göra. Jag tycker verkligen att jag har rätt till att slippa förklara mig varför jag inte vill köpa deras erbjudande – det ska väl räcka med ett vänligt nej!

Igår ringde en tjej klockan 20.00 och ville sälja en djurförsäkring på vår katt. När jag frågade var hon fått mitt nummer, så svarade hon att vi hade ju ID-märkt katten nyligen. Betyder det att man hamnar i någon lista för presumtiva kunder för kattförsäkring hos Agria  utan ens vetskap? Jag bad om flickans telefonnummer och sa att jag också kunde ringa hem till henne kl 20,00 om kvällarna och försöka sälja något. Det var hon inte intresserad över, och det är inte jag heller.

Jag är vid mina fulla sinnens bruk och har gjort ett medvetet eget val när det gäller det jag köper, vare sig det gäller försäkringar, tidningsprenumerationer, mobiltelefoner, elbolag mm. Jag är en medveten konsument med rätt att få slippa telefonförsäljare! Tyvärr märker jag att jag börjar bli en otrevlig person vid sådana tillfällen när jag hävdar min integritet och det vill jag helst inte bli. Så, snälla telefonförsäljare: stryk mitt namn i alla era listor!

Vårlängtan

Det droppade häromdagen från skoltaket, fåglarna kvittrade, jag köpte två st primula som ger sken av gullvivor i köksfönstet, vår kattunge får börja gå utomhus…och DÅ bara längtade jag så enormt att få hämta min gröna vän ur sin vinterförvaring!

Snart så!

DSC_0026

Kopplingen teori – praktik?


När man börjar på lärarutbildningen har man med sig egen erfarenhet över hur skolan borde vara – man har en kanske omedveten teori om hur man bör undervisa. Under utbildningen läser man om olika teorier, t ex Piaget, Vygotskij m fl, men det är inte säkert att man tar dem till sig och att de omfattas in i mitt eget tänkande. Eller så påverkas jag av min lärarutbildning och den teori som dominerar debatten just då, t ex positivismen på 1960-talet ( Skinner, Pavlovs hundar, MAKIS) och går ut som ny lärare med den ”rätta” teorin och metoden. Positivismen ersattes sedan av konstruktivismen (Piaget). Därefter finner vi det sociokulturella perspektivet med Vygotskij, Säljö och fenomenografin, vars ”grundare” är Ference Marton. Den sista teorin är väl den minst kända. Vi kan även hitta den kritiska teorin, framförallt på 1970-talet och början av 1980-talet som bl a har Marx som en förgrundsgestalt.

Man kan skapa en teori från flera utgångspunkter:

  • Teori är något man tillämpar i sin undervisning, man implementerar den och så omsätts den i praktiken. Ta t ex hur LGr11 har implementerats och så förutsätts att vi alla pedagoger omsätter den i praktiken efter en kort tid
  • Praktiken är det som gäller! Man skapar sin teori utifrån sin praktik. Aktionsforskning bygger lite på den utgångspunkten.
  • Teori och praktik är jämböriga, de samspelar och påverkar varandraDSC_0028

Vad är då en teori? Den tar sin början i elevernas perspektiv och försöker beskriva hur olikheter i elevernas tänkande behandlas i undervisningen. Därmed formas tanken på hur undervisningen bör organiseras och bedrivas för att uppnå det bästa utgångsläget för alla elever.

Hur medvetna är vi pedagoger om den teori som dominerar debatten och som ligger till grund för beslut på olika nivåer? Hur medveten är du om den teori du baserar din undervisning efter? Hur ”trendkänsliga” är vi pedagoger och famlar efter den rätta metoden? Byter vi teori eller har vi med oss den teorin vi hade innan eller fick under vår lärarutbildning? Kräver inte detta att vi pedagoger följer med i forskning och utveckling så att vi hela tiden kan utveckla och utmana vår egen teori?

Jag läser just nu Silwa Claessons bok Spår av teorier i praktiken. Den ger mig många funderingar…

 

Kunskapsbegreppet

I den litteratur som hör till vårens kurs på speciallärarprogrammet handlar mycket om bedömning. För att kunna göra en bedömning måste jag, som lärare, ha någon syn på vad egentligen kunskap är.

Bloom1956 – ganska länge sedan – utformade Benjamin Bloom en berömd taxonomi, eller klassifikation, i pyramidform om olika steg i lärandet, eller kognitiv kunskap. Den reviderades av Andersson m fl år 2001. Taxonomin fokuserar endast på den intellektuella förmågan, inte attityder eller förtrogenhet. Är kunskapen hierarkisk eller är den icke- linjär? Måste man först befinna sig i ”remembering”, fakta och komma ihåg, innan man kan klättra upp på nästa steg som är ”understanding” o s v? Betyder det att bara några av eleverna kommer till toppen och når den kreativa nivån?

Inför arbetet med Lpo94, Skola för bildning SOU:1992:94 myntades kunskapsbegreppen med de fyra F:n : fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Tyvärr omsatte många pedagoger de fyra F:n  till olika betyg då fakta ofta var G, förståelse VG och färdighet MVG. Förtrogenhet fanns inte med. Ingrid Carlgren skriver (i Lindström m fl, 2011):

Kunskap i form av fakta syftade på den informativa aspekten av kunskap. Kunskap i form av förståelse kommer till uttryck som en förmåga att tolka, förklara etc. Kunskap i form av färdigheter fokuserar själva utövandet, medan Kunskap i form av förtrogenhet kommer tilluttryck som urskiljnings- och omdömesförmåga.” (s 49) Carlgren fortsätter och menar att de fyra F:n utgör olika aspekter av kunskap eller av att kunna något. De utgör en icke-hierarkisk typologi.

Carlgren triad1

Carlgren för fram i samma artikel en ny kunskapstypologi i form av en triad: kunnighet – kunskap – kunnande. Kunskapsinnehållet välj i förhållande till det kunnande som ska utvecklas såväl som i förhållande till elevernas kunnighet. Bedömning gäller elevernas kunnighet relativt det kunnande som ska utvecklas angående ett specifikt kunskapsinnehåll. Man kan hänvisa till Lgr11 på följande sätt:

  • Kunskap = kunskapsinnehållet i Lgr11
  • Kunnande = mål och syfte
  • Kunnighet – bedömning

Man skulle kunna beskriva olika nivåer av kunnighet i termer av omfattning av vetandet (fakta), djup och komplexitet i tolkningar och förklaringar (förståelse), skicklighet i utförandet ( färdighet) samt klokhet i omdömet ( förtrogenhet). Det skulle alltså kunna gå att koppla kunskapstypologin med de fyra F:n.

Jag tycker det här är intressant! Undervisningen organiseras och planeras i relation till triadens ( se bild) alla hörn. Kunskapsinnehållet jag – vi – väljer sker i förhållande till det kunnande som ska utvecklas och till elevernas kunnighet. Bedömningen blir då på elevernas kunnighet och kunnande i relation till det ämnesspecifika kunskapsinnehållet.

Nästa steg är hur det här hänger ihop med ”The Big 5” – de förmågor skolan ska utveckla hos eleverna och som är beskrivna i syftestexterna för respektive ämne. De har Göran Svanelid sammanfattat i 5 förmågor som är genomgående i alla ämnen:

  • Analysförmåga
  • Kommunikativ förmåga
  • Begreppslig förmåga
  • Förmågan att hantera information
  • Metakognitiv förmåga

Det här kräver ytterligare tid för funderingar. Återkommer!

Källor:
Lindström, L; Lindberg,V; Pettersson, A: (2011) Pedagogisk bedömning. Stockholms universitets förlag,

 

 

Såld på Saab!

Idag sålde jag min Saab 9000 A50 − 97…känns lite vemodigt, men vi har en bil för mycket här hemma så det var nog det bästa beslutet att ta. Jag tror att köparen förstod vilken välbehållen 16—åring han införskaffade! Kvar hemma finns ju V4:an och sen fortsätter bearbetningen av mannen för inköp av en nyare 9-3:a.DSC_0004

Utbildning i takt med tiden?

För sjätte gången skriver jag en inlämningstenta för en delkurs i utbildnngen till speciallärare. För sjätte gången får jag direktiv som talar om vilket typsnitt jag ska använda, vilket radavstånd jag ska ha samt tydliga order att använda till APA-systemet när jag hänvisar till kurslitteratur eller annat. Det verkar som formalian är viktigare än innehållet!

Jag utbildar mig till speciallärare som ska arbeta i en digital skola där nya möjligheter till lärande öppnas och möjliggörs. Vore det inte klokt om min utbildning låg i ”fas med tiden” och att jag fick lära mig de senaste innovativa och kreativa möjligheterna då jag ska arbeta med de elever som hamnat i svårigheter av olika anledningar? Borde jag inte då praktiskt tvingas arbeta med den nya tekniken för att jag, som pedagog, ska lära mig att se möjligheterna i verktygen för att i ett senare skede kunna hjälpa och stötta eleverna?

Nej, istället lever Högskolan kvar i den akademiska, traditionella världen där man inte får redovisa sina kunskaper på något annat sätt än, som nu, skriva en 8-sidors inlämningstenta. Jag är inne i min egna lärandeprocess för att utveckla mitt kunnande och mina förmågor till att bli en god speciallärare. Då måste jag få tycka, reflektera, dra egna slutsatser utifrån min 30-åriga lärarerfarenhet i det jag skriver. Jag borde få redovisa delkurserna på olika sätt samtidigt som jag lär mig nya verktyg. Nej, då! Här får enbart redovisas det man läst i den förutbestämda kurslitteraturen och tycker jag något så måste jag kunna hänvisa ”tyckandet” till aktuell forskning. Jag måste skriva i Times New Roman, radavstånd 1,5.  I min inlämningstenta tenderar avsnittet ”diskussion” att blir alltför lång…Ska inte Högskolan egentligen ligga främst i utvecklingen? Inte sist?

Ny familjemedlem

På årets näst sista dag gjorde Morris entré hos oss – vår nya familjemedlem. En äkta ¨bonnkatt¨, hämtat på landet vid Hämnäs på mycket isiga och halkiga vägar. Bara det var ett äventyr!

Morris klarade av sin första dag hos oss med bravur! Han till och med sov där han skulle – på nedervåningen och inte i våra sängar. 

Specialpedagogikens dilemma

Vad  sätter man i första, och högsta, prioritet? Gruppen, eller den enskilda elevens, behov? Det är specialpedagogikens vardagliga dilemma – till vem, och vad,  ska insatserna sättas in? Vem har företrädesrätt?

I skollagen och Lgr11 står det att skolan ska medverka till att fostra demokratiska medborgare. Eleverna tillbringar 6 − 8 h/dag i skolan, vilket innebär att de är hos oss 1/4 eller 1/3 av dygnets timmar. För att vi ska kunna fostra dem till demokratiska medborgare krävs det ett intimt samarbete med hemmet, men vad gör vi när vi möter elever i skolan som kränker både andra elever och vuxna? När eleven inte är en demokratisk medborgare?

Hur gör vi i skolan skillnad på individ och elev? Körling,  i boken ”Nu ler Vygotskij” (2011, Liber), menar att vi ska göra skillnad mellan dessa ord. Eleven har en unik rättighet i skolan och skolan har ett specifikt uppdrag = läramdet. Rätt till lärande och uppdraget att lära! Vårt yrke är att vara lärare och barnet har även det ett uppdrag – att vara elev! Pratar och samtalar man om individen så kan man lägga förklaringar utanför skolan, i hemmet o s v. Pratar man om en elev så fokuserar man på inlärningsmiljön, den pedagogiska verksamheten, lektionerna, lärandet, den kunskapsprocess eleven befinner sig i. Körling menar att ”talar vi om eleven så kan vi ringa in det område vi kan påverka och utveckla”. Kanske kan det hjälpa oss i dokumentationen och planeringen att fokusera på det vi faktiskt kan förändra i skolan?

Jag tror det. Vi pedagoger måste försöka arbeta med och förändra/förbättra/utveckla de områden vi faktiskt kan påverka – elevens lärande. Vi kan, i en pedagogisk utredning, ge problemförklaringar som ligger utanför skolans område, men åtgärderna vi väljer kan enbart handla om inlärningsmiljön och den pedagogiska verksamheten. Ibland kan vi önska förändringar på yttre faktorer, men de får vi i så fall överlämna till andra myndigheter om så är fallet.

Dilemmat kvarstår dock – gruppen eller den enskilda eleven?