En viktig del i lärandprocessen för att lära sig programmeringsspråket Scratch är att remixa andras verk. Då tvingas man sätta sig in i den andras produktion och försöka hitta förbättringsområden eller tillägg som utvecklar projektet i mina ögon. Kanske inte i skaparens? Men då vi har öppna resurser och ger varandra tillgänglighet till varandras verk att omforma dem till den miljö där projektet ska passa, så kanske inte allt remixande gillas av skaparen.

Nåväl, jag tog ett enkelt spel där en mus ska ta ostbitar utan att nuddas av katten. Spelet fortsatte i all oändlighet och jag ville ha någon form av slut på spelet. Det tog tid! Jag fick leta i Scratch wiki, träna engelska och länkades vidare in på andra deltagaren projekt där de visade sina skript. Många olika förslag fanns det och jag prövade de flesta. Mitt problem var att jag ville att spelet skulle sluta när man nått en viss poängsumma – i detta fall 50 p. Jag tror verkligen på detta arbetssätt med eleverna då de tvingas samarbeta och lära av varandra i ett kolloborativt arbete. Plötsligt ser man fler förändringar som är möjliga och man får en förståelse över de möjligheter man kan skapa. Som pedagog tänker jag ju gärna i en lärandesituation, både för eleverna och mig själv.

Mitt remixade projekt kan utvecklas med med t ex en fanfar när man når 50 poäng. Det skulle kunna byggas ut med fler nivåer i spelet och därmed ökad svårighetsgrad. Katten rör sig enbart vågrätt just nu och skulle kunna fås att variera sitt rörelsemönster. Se mitt remixade projekt här nedan:

Scratch har jag och mina elever arbetat med förut – första gången var för 3 år sedan där en åk 6 skapade små interaktiva spel. Min nuvarande klass, också en åk 6, arbetade en hel vecka i december 2014 med ”The hour of code” där Scratch var ett av flera möjligheter. Mycket uppskattat och en enorm glädje och ett stort engagemang hos eleverna.

Den första fasen i programmering blir för eleverna, och läraren, ett utforskande arbeta med att testa och pröva sig fram. Därefter måste man som pedagog ha en tydlig plan och mål för arbetet annars tappar flera elever lusten att arbeta med t ex Scratch. Detta ledde mig till att försöka koppla matematik med programmering efter det har ett nära samband. I mitt Scratchprojekt har jag försökt utforma en uppgift för elever där matematik, logiskt tänkande, begreppsförmåga används – ja, alla förmågor som beskrivs i syftet med matematikämnet används i arbetet. Dels kan eleverna ”spela” varandras projekt men samtidigt lär de sig mycket genom att själv tillverka projekten. I mitt projekt handlar det om koordinatsystem samt geometriska figurer/begrepp. Detta arbete skulle kunna utvecklas oerhört mycket! En idé är att bygga ut projektet med fler begrepp efter ålder på eleverna.

Jag har använt stiftelsen punkt.se:s (.se) material Barnhack om Scratch för att lära mig programmet. Till materialet finns YouTube-filmer som är mycket tydliga och instruktiva.

Nu har jag läst ”En ny lärandekultur – att odla fantasin för en ständigt föränderlig värld” av Douglas Thomas och John Seely Brown, Dialaos förlag. En bok som vill väcka debatt över hur framtidens lärande kan se ut i vår uppkopplade värld.

Den nya lärandekulturen, enligt Thomas och Brown, bygger på 3 principer (s 49):

1. Det gamla sättet att lära hänger inte med i vår föränderliga värld
2. Nya mediaformer underlättar kamratlärande och gör det mer naturligt
3. Kamratlärande blir förstärkt av nya teknologier som gör deltagandet i de nya medierna mer kollektivt.

Författarna återkommer flera gånger i boken till spelet World of Warcraft som är en massively multiplayer online spel (MMO) där deltagarna tvingas att tillsammans arbeta för att klara uppgiften och döda monstret. Detta medför ett entusiastiskt kollektiv där man hela tiden söker ny kunskap och utvecklar sina färdigheter av egen vilja. Detta är, enligt författarna, framtidens lärande! De traditionella rollerna som elev och lärare finns inte utan alla deltagare blir jämnspelta. Vem som helst kan ta rollen som mentor om han/hon har den kunskap som efterfrågas. Eleverna har en aktivt roll i kollektivet för att skapa och forma den information/fakta som erfordras. De ska ”fjanta, hänga runt och nörda loss” (s 111).

”Att lära sig av andra är varken nytt eller revolutionerande, det har bara ignorerats av merparten av våra utbildningsinstitutioner” påstår författarna (s 50). Vilka utbildningsinstitutioner undrar jag ? I USA? Jag menar att vi i Sverige under en längre tid haft det sociokulturella perspektivet som ledstjärna när det gäller hur lärande går till, från Lpo94:s tid. I ett sociokulturellt perspektiv sker lärande i ett sammanhang, en kontext, med hjälp av artefakter i vilket den digitala tekniken kan vara en sådan. Lärande sker alltid tillsammans med andra i en social kontext och lärande sker hela tiden.

Behövs inte en viss allmänbildning, en grund, för att eleverna ska kunna arbeta efter Browns och Thomas tanke? Var finns värdegrundfrågorna? Kritiskt tänkande?  Hur arbetar man med dem? Boken väcker några tankar, men jag saknar en ordentligt  diskussion om skolans mål, både för den enskilda eleven men även för samhället.

I min skolvardag arbetar jag med elever i åldrarna 10 – 12 år, mellanstadiet. Jag ser exempel på det lärande boken tar upp hos några elever som bl a spelar spelet Minecraft samt League of Legends. De utvecklar en egen motivation och drivkraft för att lära sig allt om strategier och metoder i dessa spel, klungjobba eller crowdscoring. Men det finns även elever som är helt ointresserade av att spela spel och ingå i en spelgemenskap. Eleverna behöver en guidning och ett lärande om nätet, om vett och etikett, om källkritik och hur man söker, om att skilja falskt från sant o s v. Jag hävdar att man behöver en grund, en allmänbildning, för att kunna ta till all den information samt kunna sovra och sortera den. Nej, Thomas och Brown, jag saknar etiken i ert resonemang! Jag läser hellre Roger Säljö och  Thomas Kroksmarks tankar om det performativa lärandet och George Siemens om konnektivismen. De känns mer förankrade i verkligheten.

Till bokens nackdel hör en bristfällig översättning….

I boken sista kapitel kommer Ohler in i en diskussion om rättigheter och hur man hanterar sådana när man arbetar med elever när det gäller digitala projekt. Hur hanterar vi UOPS  Using Other People´s Stuff – när vi använder andra människors material? Tar vi diskussionen med eleverna om rättigheten till materialet och skillnaden om jag, som lekman, publicerar material kontra en proffesionell musiker?

Boken är ju amerikansk och tas upp amerikanska förhållanden. Jag tycker att vi alltid ska använda Creative Commons licensierat material om vi inte producerar eget material. Det vi gör själva ska vi också publicera under en Creative Commons-licens såklart.

En sammanfattning över gällande upphovsrätt för oss svenska pedagoger ingick som ett kursmoment i en annan distanskurs jag gick ht 2014. Den hittar du här: Uppgift 6.

Därmed är bloggandet efter varje kapitel i Jason Ohlers bok Digital storytelling in the classrrom färdigt och nu återstår att sammanfatta det här i en 3 sidor inlämningsuppgift. Spontant tycker jag att bloggandet har tvingat mig att reflektera över innehållet i varje kapitel vilket har givit ett mervärde. Inte en sån dum idé alls egentligen!

Vad är mediagrammatik? Det är ”regler” , guider, över hur man handskas med olika element inom de medier eleverna möter, t ex inspelning, bildhantering, komposition etc. Att blir digitalt litterat innebär att man kan känna igen, utveckla och använda den teknik som man möter. Ohler kallar det att bli en ”media persuader” – en media övertygare eller hur man ska översätta ordet (någon som övertygar, sitter inne med kunskap). För att nå dit finns det bara en väg eleverna kan gå  och det är den praktiska verkligheten, dvs att arbeta med tekniken, program, berättelser och hela tiden utvärdera och utveckla sitt arbete och sina kunskaper. Här hävdar ju Jason Ohler att Digital Storytelling är en fantastisk metod!

Det viktigaste är publiken! Om inte publiken kan hänga med i berättelsen, den är otydlig, ljudet hörs dåligt eller liknande störande moment så faller berättelsen. Eleverna behöver en baskunskap innan de börjar procudera berättelser, menar Ohler. Hans tes är: Följ reglerna, bryt reglerna och sedan gör reglerna. Nja, säger jag, Min erfarenhet med yngre barn är nog att utgå förutsättningslöst och låta eleverna skapa något. Då kommer de oftast själva på vad som fungerar eller inte. Jag hade ett exempel på detta i min klass häromdagen när en elev redovisade sitt arbete med Google Presentationer. Efter redovisningen reflekterade flera elever att bakgrunden passade så bra till berättelsen – den var enfärgad i en lugn gul färg. Direkt efter redovisningen tar två andra elever och ändrar den bakgrund de hade valt för sin redovisning – de reflekterade och insåg att det fanns ett bättre alternativ.

Kapitlet innehåller Ohlers regler för hur man undviker hinder (bumps) i sin berättelser, allt från att använda stativ till kameran till bildbehandling. En bra sak i boken är de QR-koder som länkar till korta filmer som exemplifierar innehållet. Det jag tar med mig från kapitelet är vikten av en bra ljudinspelning, Du kan ta bort det visuella från en film och fortfarande förstå handlingen med hjälp av ljudet. Men om du tar bort ljudet och har kvar det visuella så tappar du handlingen. Använd en separat mikrofon än den som är inbyggd i Ipaden/datorn! Mer finns att läsa på Ohlers hemsida.

Bläddrar man i Lgr11 så finns det digitala lärandet i både det centrala innehållet och i betygskriterierna för flera ämnen. Vem har ansvaret för att lära eleverna tekniken och hur allt fungerar? Det känns splittrat och kontentan blir att ingen tar ansvar.  I Lgr 11, del 2.2 om kunskaper, står det att skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande. I musik står för åk 4 – 6 att eleven ska få möjlighet att använda digitala verktyg för ljud- och musikskapande, i bild ”fotografering och filmande samt redigering i datorprogram” och i t ex svenska ”stödord, bilder och digitala medier som hjälpmedel för att planera och genomföra en muntlig presentation” samt ”texter som kombinerar ord, bild och ljud, till exempel webbtexter, interaktiva spel och tv-program. Texternas innehåll, uppbyggnad och typiska språkliga drag” . Till detta kommer övriga ämnen där källkritik, sökning på Internet, digitala resurser, ritningar, språkbehandling o s v. Jag tror att vi på mellanstadiet kan arbeta mer övergripande och nå flera mål i flera ämnen vid digitala arbeten. Därför är det bättra att implementera en-till-en satsningar på mellanstadiet än att börja i årskurs 7 vilket torde vara det vanligaste. Men det är ju en annan fråga som inte ska diskuteras här!

Ser fram emot slutet på boken om rättigheter och licenser.

Vilka verktyg behöver jag, och mina elever, för att arbeta med digitala berättelser?  Ta reda på vad som redan finns och vad som du behöver, men framförallt: börja med det du har! Det gäller alla digitala arbeten inom skolvärlden – börja med det som finns även om det endast är en Ipad! Du kan inte skylla på att du inte har verktyg för att inte arbeta med digital teknik!

Ohler går igenom hårdvara och mjukvara och återkommer till 2 program: Imovie och Garageband för Mac. Det märks att han själv arbetar med Mac (vilket jag gillar!). Han hänvisar till sin egen hemsida för att få de senaste förslagen då omsättningen och uppdateringar av programvaror går så fort – boken är skriven 2012. Gör hellre det än läs kapitlet i boken!

Det jag tar med mig från kapitlet är vikten av att ha ett bra ljudprogram – auido – och att använda det! ”Audio is king” (s 217) – en klar röst är ett måste. Digitala berättelser ger eleverna en röst och den måste vara klar och tydlig! Det har jag inte förstått och varit tydlig med i mina arbeten med elever.

Då jag och min klass är testpiloter för Chromebooks för åk 4 – 6 så letar jag såklart efter bra verktyg för dessa maskiner. Vi har tidigare arbetat med Ipads och Mac, i det området känner jag mig relativt trygg med vilka programvaror vi använder. Chromebook är relativt nytt för oss.