Kategoriarkiv: Speciallärare

Länge sedan…

IKT, Speciallärare

Ibland kan man ju fundera över varför man har kvar sin blogg där man inte skriver något och uppdaterar på mycket länge. Har jag helt slut på tankar och funderingar? Har jag alla svar redan? Finns inget mer att tillägga? Eller handlar det om tidsbrist – nää, dåligt argument! – eller att man helt enkelt behöver en ”bloggvila” för att få ordning på sina tankar, sitt liv och sitt arbete? Jag tror på det sistnämnda.

Efter en lång startsträcka på så där något år, så började jag igår att rensa dokument, filer, länkar, pdf-filer mm på min gamla dator. Jag har, och använder dagligen, en MacBook Pro från 2011, bytte hårddisk och uppgraderat RAM-minnet förra året, och datorn fungerar utmärkt. Nej, batteriet orkar inte så länge nu så jag får köra på elnätet rätt så ofta. Men efter så många år, flera olika arbetsplatser/kommuner och olika elevgrupper så finns det rätt många dokument nedladdade och sparade, ”bra-att-ha”. En del filer kan jag slänga direkt, andra sparar jag i ordentligt märkta mappar med tydligt innehåll, t ex ”Språkstörning”, ”Npf-diagnoser”, No/Luft o s v. Länkar sparade i bokmärkesfältet kollar jag upp och många har blivit inaktuella och kan raderas direkt. Jag hade t ex länkat till en sida som beskrev funktioner i GAFE som inte längre finns kvar utan har ersatts av något ännu bättre.

Sånt jag vill ha tillgång till lägger jag i Dropbox. Då jag kör Mac hemma, PC på jobbet p g a vissa programvaror och eleverna går över på Google Suite i höst så känns det inte helt kompatibelt att enbart använda en viss tjänst. Dropbox funkar på alla och är en etablerad tjänst!

Anteckningar från konferenser, utbildningar o s v görs alltid i Evernote och kan nås från vilken plattform som helst. Jag har även börjat spara/skicka länkar dit när jag hittar något bra läsvärt på nätet.

Mitt mål är att ha en privat dator, Macen, hemma för privata foton, intressen o s v. Allt skolarbete säkerhetskopierat på en extern hårddisk – sånt jag inte kanske använder så ofta men är bra att ha kvar ifall att…Sånt jag vill nå lätt i Dropbox. Arbeten med elever i G Suite. Anteckningar i Evernote. Arbetet i Elevhälsan på kommunPC:n. Tror ni att jag någonsin kommer dit?

Skolutveckling

Hem, Skola, Speciallärare

Skolutveckling – att utveckla skolan mot framtiden, högre måluppfyllelse, ökad trivsel hos elever och personal, god digital kompetens hos både elever och personal, ja, det finns oändligt mycket man kan utveckla! Att få en hållbar skola innebär inte en statisk skola, utan att man hela tiden anpassar och förändrar utefter de behov som uppstår, både på kort sikt men framförallt i ett längre perspektiv. Man har en vision att nå, men det viktigaste händer på vägen mot målet och under tiden flyttas visionen ännu längre fram.

”Skolutveckling borde handla om förändrat lärarbeteende för elevernas bästa” twittrar Oscar Semb (260815), eller kanske ”ett förändrat beteende hos yrkesverksamma i skolan”. Idag upplevs skolan som en ”pedagogisk ideologisk vindrutetorkare” (uttryck snott av samme Oscar). Å ena gången ska man köra ”The grej of the day” och nästa gång är det ämnesövergripande teman eller kodning som gäller. Jag tror att ett flertal av vi pedagoger hämtar ideér och material i den delandekultur som finns på sociala medier, t ex i olika grupperna på FaceBook, lektion.se m fl. Inget om det det – jag personligen gillar verkligen inställningen att ”sharing is caring” –  men upplever samtidigt att det många gånger blir engångslektioner, tips och inte inkluderat i en tydlig långsiktig planering. Allt som delas på nätet är inte bra!

Skolutveckling är både individuell och kollegial. Tillsammans når vi längre än att vi jobbar enskilt i det tysta, tillsammans når varje individ i sin proximala utvecklingszon (om vi använder Vygotskijs begrepp). Precis som eleverna lär sig och utvecklar i ett sociokulturellt perspektiv, så lär vi oss pedagoger oss också. Vi måste ha motivation och en insikt om att vilja utveckla, förändra vårt möte med eleven. För det är ju egentligen just det det handlar om – mötet med eleven. Vi måste utveckla oss, individuellt och kollegialt, i hur vi möter, och bemöter,  eleven i hans lärande. Vi måste reflektera, utvärdera vår undervisning och förändra den utifrån elevernas behov. Det är alltid elevernas behov som styr lärandet.

Det är en svår roll att leda skolutveckling. Hur får man legitimitet som person i samtal med andra? Hur når jag fram med mitt budskap? Hur får jag i stånd en förändring? Hur bemöter jag en kollega i ett samtal som ska leda framåt? Hur kan jag få någon annan person att komma till insikt att det behövs en förändring på något sätt? Hur påverkar jag, och motiverar, en kollega till förändring? Hur gör jag?

 

Återigen ett avslut

Hem, Skola, Speciallärare

Nu har jag varit med om en skolavslutning på ett ny plats, en ny kyrka, igen. Det är alltid lika stämningsfullt och lite högtidligt med skolavslutningar i en kyrka. Denna gång var det i Ny kyrka, Arvika – en mycket vacker plats. Som mentor för årskurs 6 höll jag ett avslutande tal innan betygs- och rosutdelning till våra elever som fortsätter i höst på olika skolor. Lite vemodigt, men så är livet för oss lärare – många avsked och istället nya utmaningar att ta hand om.

Det var även ett avslut på mitt läsår på Jössefors skola. Tanken var att jag skulle vara kvar här i höst, som speciallärare på två mindre skolor. Nu blir det inte så då jag fått en sådan utmaning som jag inte kan motstå – att arbeta och driva skolutveckling i Munkfors kommun. Där kommer ni att hitta mig fr o m augusti, på Forsnässkolan i Munkfors som speciallärare i matematik/No och förstelärare i åk 6 – 9 med uppdrag att bidra till en högre måluppfyllelse i ämnena och stimulera, utveckla och inspirera till en digital kompetensutveckling hos elever och pedagoger. Spännande!

Tobleroneblomma!
Tobleroneblomma!

Kartläggningshysteri?

Skola, Speciallärare

Efter att återigen deltagit i en kompetensutvecklingsdag där pedagoger från kommunen diskuterar behovet av kartläggning, så får jag känslan att vi i SkolSverige har hamnat i någon form av karläggningshysteri. Vi ska kartlägga våra elever genom att testa dem i flera ämnen och i alla årskurser, men har vi inte kommit lite fel i synsättet? Vad är det vi egentligen vill uppnå?

Genom min undervisning så kartlägger jag mina elever hela tiden då jag ser vad de presterar på lektionerna, deras frågor, när de önskar stöttning, när de råkar ut för problem och vid de diagnoser/prov de får o s v. Jag kan på rak arm säga vilka elever som kommer att klara målen och vilka som behöver stöd i form av extra anpassningar och/eller särskilt stöd. Varför ska jag då ha någon annan form av kartläggning?

Man kan skilja på två olika former av kartläggning, kvantitativ och kvalitativ. Den kvantitativa görs med alla elever och kan vara grund för att statistiskt se förändringar över tid. Det kan resultera i en diskussion om resursfördelning, undervisningens innehåll, upptagnngsområde och andra faktorer som påverkar elevernas lärandeprocess och som förhoppningsvis leder till skolutveckling.  Den kvantitativa finns idag redan i form av nationella prov i årskurs 3, 6 och 9. Det kan vara en poäng att ha någon form av samma ”test”/kartläggning i alla kommunens skolor, kanske i vissa årskurser, som avcheckning att vi ligger rätt till eller för att se om någon elev har hamnat mellan stolarna. Den kartläggningen kan även utgöra diskussionsunderlag för var man ska sätta in särskilt stöd o s v, men har inte pedagoger den kunskapen utan ett test?

Den kvalitativa kartläggningen är oerhört viktig för de elever som man upptäcker inte kommer att nå målen, för att hitta elevernas styrkor och de moment eleven inte behärskar och utifrån kartläggningen utforma undervisningen. Den kvalitativa kartläggningen utförs ofta av speciallärare/pedagog i ett framåtsyftande arbete.

Den känslan jag får är att pedagoger vill att alla elever ska kartläggas ofta och i flera ämnen, men diskussionen borde i stället handla om i vilket syfte kartläggningen ska göras och framförallt: vad händer efter kartläggningen? Hur arbetar vi med de elever som är i behov av särskilt stöd? Just nu expanderarläromedelsmarknaden av läromedel som har som sitt enda syfte att kontrollera elevernas kunskaper, t ex materialet Tummen Upp som finns i snart alla ämnen från F-skoleklass till årskurs 6. Är det sådant jag ska lägga min tid till som pedagog?

Kanske finns det två olika behov hos pedagoger? Dels en kartläggning för att inte missa någon elev samt att få svart på vitt att eleven inte når målen i samtal med föräldrar men även som argument i resursfördelningsdiskussioner. Det andra behovet är ett stöd för att bedöma elevernas kunskapsnivå i förhållande till betygskriterierna i läroplanen, men då handlar det inte om en kartläggning utan ett bedömningsstöd. Skolverket har utmärkt material som handlar om bedömningsstöd, men nyttjar vi det och diskuterar i arbetslaget tillsammans?

Min slutsats är att vi får inte glömma och tappa bort den kunskap vi besitter själva i vårt yrkeskunnande och i stället förlita oss på ett standardiserat test som är gjort och nivåbestämt av någon annan person. Lita på dig själv i kartläggningsarbetet och använd det material som du naturligt har i din undervisning.

Sommarläsning

Hem, Skola, Speciallärare

Efter tre års studier på distans så kan jag nu titulera mig speciallärare med inriktning matematik till min lärarutbildning. Sista terminens avslutande uppsats, på magisternivå, var krävande både tids- och skrivmässigt. Men nu är den godkänd och finns publicerad på DIVA. Inriktningen med studien var att studera hur lärare använde digitala verktyg i matematikundervisningen på en-till-en-skolor. Vill du läsa uppsatsen så har den titeln:  ”Jag har inte ens den med mig till matematiklektionerna” En studie om några lärare och elevers beskrivningar över hur de arbetar med digitala verktyg i matematikundervisningen.

Allt som jag har velat läsa, och som inte har varit kopplat till kurslitteratur, har jag samlat i högar hemma. Det är Pedagogiska Magasinet, Origo, Datorn i Utbildningen, Skolporten m fl tidskrifter och böcker kopplat till skola och skolutveckling. Nu i sommar har jag börjat beta av högen och där finns så mycket bra artiklar och kunskap! Dock är jag selektiv och läser enbart det jag är intresserad och nyfiken på samt sådant som berör min eget yrkesområde. Den sista artikeln jag just läste var en intervju med danske Jesper Juul (Ped. Mag. 4/12) där han klart uttrycker att det viktigaste för lärande är relationen lärare-elev. Relationen är förutsättningen för lärande, säger han, och tycker att diskussionen om att allt ska vara evidensbaserat är den ”svensk-norska sjukdomen”. ”Framtiden är fan inte evidensbaserad” avslutar Jesper Juul.

 

 

Nu vänder vi blad!

Hem, Skola, Speciallärare

Äntligen är det dags för examen! Efter tre års halvtidsstudier på speciallärarprogrammet med inriktning matematik så har den avslutande magisteruppsatsen lämnats in och väntar på godkännande hos examinatorn. Det är en skön känsla att ha fullföljt utbildningen och nu även kan titulera sig speciallärare.  Istället för forskningslitteratur på engelska och annan facklitteratur ska här läsas skönlitteratur och bara njuta av läsningen!

Till hösten så vänder vi till ett nytt blad i mitt lärarliv och börjar en tjänst som speciallärare! Spännande, motiverande och någonting annorlunda än att vara klasslärare. Fast första året ska jag dela mellan att vara klasslärare och speciallärare på en skola. Det känns riktigt bra att inte helt släppa klasslärarskapet utan gradvis få legitimitet som speciallärare. Jag tror att det är oerhört viktigt att man får/har legitimitet och den får man genom att man själv arbetat med elevgrupper och därigenom skaffar sig en större förståelse över problematiken för elever i behov av särskilt stöd.

En ny arbetsplats, nya kollegor, nya elever, nya rutiner, nya oskrivna regler man snabbt ska lära sig, nya platser, nya föräldrar, nya rum man ska hitta i, nya tår att trampa på (?), nya misstag att göra…det kommer att bli en spännande och inspirerande höst! Jag längtar redan nu!

Rundtur och funderingar

#digiskol, Hem, Skola, Speciallärare

Efter en rundtur på andra deltagares bloggar i det Digitala skollyftet så slås jag av den kreativitet och exempel på medveten användning av digitala verktyg i undervisningen som jag upptäcker. Tänk vilken kunskap och erfarenhet vi har tillsammans och hur vi delar den gladeligen mellan oss! Det här kan man kalla kollegial skolutveckling av stora mått!

Jag närmar mig min sista termin på speciallärarprogrammmet och förberedelserna inför uppsatsen har påbörjats i o m pågående kurs. Min stora önskan är att få möjlighet att skriva om hur digitala verktyg används i, framförallt, specialundervisningen och då med inriktning matematik.  Problemformuleringen skulle kunna bli något åt det här hållet:

  • Hur arbetar speciallärare med digitala verktyg i arbetet med elever som har behov av särskilt stöd?
  • Hur arbetar speciallärare med digitala verktyg på skolor där man t ex har en-till-en? Blir arbetet annorlunda gentemot skolor som inte har en-till-en? Påverkar arbetssättet med en-till-en andelen elever som har behov av särskilt stöd i matematik?

Ni förstår säkert andemeningen i problemformuleringarna  som inte är fastställda) och jag söker därför med ljus och lykta efter enskilda lärare och/eller skolor som kunde tänkas vara lämpliga att studera. Med dagens teknik är ju inte avstånd något större problem för t ex intervjuer. Tips mottages tacksamt!

#Digiskol

#digiskol, IKT, Skola, Speciallärare

Jag är deltagare i kursen #digiskol och just nu känner jag ett stort  behov av att få möjlighet att utveckla och fundera på vilka möjligheter de digitala verktygen kan tillföra skolan tillsammans med andra pedagoger .

Mina erfarenheter är rätt goda av arbete med digitala verktyg – jag har implenterat en-till-en i en klass på min gamla arbetsplats, deltagit i Webbstjärnan, geocachat med eleverna, Google Apps, filmat mm. dvs jag har prövat lite av varje. Men efter en flytt till annan kommun och därmed byte av arbetsplats(er) så finns inte samma möjligheter att arbeta med digitala verktyg. Dels beror det på brist på utrustning samt att mina arbetsuppgifter är annorlunda än vad jag helst vill arbeta med inom min behörighet. En viss frustation kan uppstå när man inte kan genomföra den undervisning man skulle vilja! Samtidigt känner jag att jag inte själv utvecklas som ”digital” pedagog så mycket som jag skulle önska. Jag har mycket tankar och idéer och fler samlar jag på mig genom mitt utvidgade kollegium på sociala medier.

Varje gång jag läser på Twitter, Facebook eller besöker andras bloggar, så hittar jag ofta tips på länkar, hemsidor, appar, program mm som jag vill spara. Det har nu blivit ganska många bokmärken i webbläsaren samt mail från mig själv på Twitter med länkhänvisningar. Mitt personliga kursmål för #digiskol är att skapa ordning och reda i alla dessa länkar så att jag snabbt kan finna det jag söker när jag behöver någon information. Det är dels rena ”pedagog”-länkar – alltså sådant som berör mig personligen, t ex tips på hur man redigerar filmer i IMovie. Dels är det ”skol-elev”-länkar, alltså sådant jag använder i undervisningen direkt med eleverna, t ex Matteva (matteträning på nätet)

Länkar

Skärmdump

SkärmdumpDå jag till sommaren är färdig speciallärare i matematik så finns det länkar till material och information som berör elever med särskilda behov. Det behöver också sorteras och ordnas.

Utifrån detta kaos av länkar jag samlat på mig idag, vill jag ordna en tydlig struktur och lättillgänglighet i materialet samt jag vill avsätta tid till att verkligen läsa innehållet och ta till mig den nya kunskap som jag en gång bokmärkt. Ska bokmärket vara kvar eller hamnar det i papperskorgen? Användbart eller inte?

Kunskapsbegreppet

Hem, Skola, Speciallärare

I den litteratur som hör till vårens kurs på speciallärarprogrammet handlar mycket om bedömning. För att kunna göra en bedömning måste jag, som lärare, ha någon syn på vad egentligen kunskap är.

Bloom1956 – ganska länge sedan – utformade Benjamin Bloom en berömd taxonomi, eller klassifikation, i pyramidform om olika steg i lärandet, eller kognitiv kunskap. Den reviderades av Andersson m fl år 2001. Taxonomin fokuserar endast på den intellektuella förmågan, inte attityder eller förtrogenhet. Är kunskapen hierarkisk eller är den icke- linjär? Måste man först befinna sig i ”remembering”, fakta och komma ihåg, innan man kan klättra upp på nästa steg som är ”understanding” o s v? Betyder det att bara några av eleverna kommer till toppen och når den kreativa nivån?

Inför arbetet med Lpo94, Skola för bildning SOU:1992:94 myntades kunskapsbegreppen med de fyra F:n : fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Tyvärr omsatte många pedagoger de fyra F:n  till olika betyg då fakta ofta var G, förståelse VG och färdighet MVG. Förtrogenhet fanns inte med. Ingrid Carlgren skriver (i Lindström m fl, 2011):

”Kunskap i form av fakta syftade på den informativa aspekten av kunskap. Kunskap i form av förståelse kommer till uttryck som en förmåga att tolka, förklara etc. Kunskap i form av färdigheter fokuserar själva utövandet, medan Kunskap i form av förtrogenhet kommer tilluttryck som urskiljnings- och omdömesförmåga.” (s 49) Carlgren fortsätter och menar att de fyra F:n utgör olika aspekter av kunskap eller av att kunna något. De utgör en icke-hierarkisk typologi.

Carlgren triad1

Carlgren för fram i samma artikel en ny kunskapstypologi i form av en triad: kunnighet – kunskap – kunnande. Kunskapsinnehållet välj i förhållande till det kunnande som ska utvecklas såväl som i förhållande till elevernas kunnighet. Bedömning gäller elevernas kunnighet relativt det kunnande som ska utvecklas angående ett specifikt kunskapsinnehåll. Man kan hänvisa till Lgr11 på följande sätt:

  • Kunskap = kunskapsinnehållet i Lgr11
  • Kunnande = mål och syfte
  • Kunnighet – bedömning

Man skulle kunna beskriva olika nivåer av kunnighet i termer av omfattning av vetandet (fakta), djup och komplexitet i tolkningar och förklaringar (förståelse), skicklighet i utförandet ( färdighet) samt klokhet i omdömet ( förtrogenhet). Det skulle alltså kunna gå att koppla kunskapstypologin med de fyra F:n.

Jag tycker det här är intressant! Undervisningen organiseras och planeras i relation till triadens ( se bild) alla hörn. Kunskapsinnehållet jag – vi – väljer sker i förhållande till det kunnande som ska utvecklas och till elevernas kunnighet. Bedömningen blir då på elevernas kunnighet och kunnande i relation till det ämnesspecifika kunskapsinnehållet.

Nästa steg är hur det här hänger ihop med ”The Big 5” – de förmågor skolan ska utveckla hos eleverna och som är beskrivna i syftestexterna för respektive ämne. De har Göran Svanelid sammanfattat i 5 förmågor som är genomgående i alla ämnen:

  • Analysförmåga
  • Kommunikativ förmåga
  • Begreppslig förmåga
  • Förmågan att hantera information
  • Metakognitiv förmåga

Det här kräver ytterligare tid för funderingar. Återkommer!

Källor:
Lindström, L; Lindberg,V; Pettersson, A: (2011) Pedagogisk bedömning. Stockholms universitets förlag,

 

 

Utbildning i takt med tiden?

Hem, IKT, Speciallärare

För sjätte gången skriver jag en inlämningstenta för en delkurs i utbildnngen till speciallärare. För sjätte gången får jag direktiv som talar om vilket typsnitt jag ska använda, vilket radavstånd jag ska ha samt tydliga order att använda till APA-systemet när jag hänvisar till kurslitteratur eller annat. Det verkar som formalian är viktigare än innehållet!

Jag utbildar mig till speciallärare som ska arbeta i en digital skola där nya möjligheter till lärande öppnas och möjliggörs. Vore det inte klokt om min utbildning låg i ”fas med tiden” och att jag fick lära mig de senaste innovativa och kreativa möjligheterna då jag ska arbeta med de elever som hamnat i svårigheter av olika anledningar? Borde jag inte då praktiskt tvingas arbeta med den nya tekniken för att jag, som pedagog, ska lära mig att se möjligheterna i verktygen för att i ett senare skede kunna hjälpa och stötta eleverna?

Nej, istället lever Högskolan kvar i den akademiska, traditionella världen där man inte får redovisa sina kunskaper på något annat sätt än, som nu, skriva en 8-sidors inlämningstenta. Jag är inne i min egna lärandeprocess för att utveckla mitt kunnande och mina förmågor till att bli en god speciallärare. Då måste jag få tycka, reflektera, dra egna slutsatser utifrån min 30-åriga lärarerfarenhet i det jag skriver. Jag borde få redovisa delkurserna på olika sätt samtidigt som jag lär mig nya verktyg. Nej, då! Här får enbart redovisas det man läst i den förutbestämda kurslitteraturen och tycker jag något så måste jag kunna hänvisa ”tyckandet” till aktuell forskning. Jag måste skriva i Times New Roman, radavstånd 1,5.  I min inlämningstenta tenderar avsnittet ”diskussion” att blir alltför lång…Ska inte Högskolan egentligen ligga främst i utvecklingen? Inte sist?