Kartläggningshysteri?

Efter att återigen deltagit i en kompetensutvecklingsdag där pedagoger från kommunen diskuterar behovet av kartläggning, så får jag känslan att vi i SkolSverige har hamnat i någon form av karläggningshysteri. Vi ska kartlägga våra elever genom att testa dem i flera ämnen och i alla årskurser, men har vi inte kommit lite fel i synsättet? Vad är det vi egentligen vill uppnå?

Genom min undervisning så kartlägger jag mina elever hela tiden då jag ser vad de presterar på lektionerna, deras frågor, när de önskar stöttning, när de råkar ut för problem och vid de diagnoser/prov de får o s v. Jag kan på rak arm säga vilka elever som kommer att klara målen och vilka som behöver stöd i form av extra anpassningar och/eller särskilt stöd. Varför ska jag då ha någon annan form av kartläggning?

Man kan skilja på två olika former av kartläggning, kvantitativ och kvalitativ. Den kvantitativa görs med alla elever och kan vara grund för att statistiskt se förändringar över tid. Det kan resultera i en diskussion om resursfördelning, undervisningens innehåll, upptagnngsområde och andra faktorer som påverkar elevernas lärandeprocess och som förhoppningsvis leder till skolutveckling.  Den kvantitativa finns idag redan i form av nationella prov i årskurs 3, 6 och 9. Det kan vara en poäng att ha någon form av samma ”test”/kartläggning i alla kommunens skolor, kanske i vissa årskurser, som avcheckning att vi ligger rätt till eller för att se om någon elev har hamnat mellan stolarna. Den kartläggningen kan även utgöra diskussionsunderlag för var man ska sätta in särskilt stöd o s v, men har inte pedagoger den kunskapen utan ett test?

Den kvalitativa kartläggningen är oerhört viktig för de elever som man upptäcker inte kommer att nå målen, för att hitta elevernas styrkor och de moment eleven inte behärskar och utifrån kartläggningen utforma undervisningen. Den kvalitativa kartläggningen utförs ofta av speciallärare/pedagog i ett framåtsyftande arbete.

Den känslan jag får är att pedagoger vill att alla elever ska kartläggas ofta och i flera ämnen, men diskussionen borde i stället handla om i vilket syfte kartläggningen ska göras och framförallt: vad händer efter kartläggningen? Hur arbetar vi med de elever som är i behov av särskilt stöd? Just nu expanderarläromedelsmarknaden av läromedel som har som sitt enda syfte att kontrollera elevernas kunskaper, t ex materialet Tummen Upp som finns i snart alla ämnen från F-skoleklass till årskurs 6. Är det sådant jag ska lägga min tid till som pedagog?

Kanske finns det två olika behov hos pedagoger? Dels en kartläggning för att inte missa någon elev samt att få svart på vitt att eleven inte når målen i samtal med föräldrar men även som argument i resursfördelningsdiskussioner. Det andra behovet är ett stöd för att bedöma elevernas kunskapsnivå i förhållande till betygskriterierna i läroplanen, men då handlar det inte om en kartläggning utan ett bedömningsstöd. Skolverket har utmärkt material som handlar om bedömningsstöd, men nyttjar vi det och diskuterar i arbetslaget tillsammans?

Min slutsats är att vi får inte glömma och tappa bort den kunskap vi besitter själva i vårt yrkeskunnande och i stället förlita oss på ett standardiserat test som är gjort och nivåbestämt av någon annan person. Lita på dig själv i kartläggningsarbetet och använd det material som du naturligt har i din undervisning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *