En ny lärandekultur

Nu har jag läst ”En ny lärandekultur – att odla fantasin för en ständigt föränderlig värld” av Douglas Thomas och John Seely Brown, Dialaos förlag. En bok som vill väcka debatt över hur framtidens lärande kan se ut i vår uppkopplade värld.

Den nya lärandekulturen, enligt Thomas och Brown, bygger på 3 principer (s 49):

  1. Det gamla sättet att lära hänger inte med i vår föränderliga värld
  2. Nya mediaformer underlättar kamratlärande och gör det mer naturligt
  3. Kamratlärande blir förstärkt av nya teknologier som gör deltagandet i de nya medierna mer kollektivt.

Författarna återkommer flera gånger i boken till spelet World of Warcraft som är en massively multiplayer online spel (MMO) där deltagarna tvingas att tillsammans arbeta för att klara uppgiften och döda monstret. Detta medför ett entusiastiskt kollektiv där man hela tiden söker ny kunskap och utvecklar sina färdigheter av egen vilja. Detta är, enligt författarna, framtidens lärande! De traditionella rollerna som elev och lärare finns inte utan alla deltagare blir jämnspelta. Vem som helst kan ta rollen som mentor om han/hon har den kunskap som efterfrågas. Eleverna har en aktivt roll i kollektivet för att skapa och forma den information/fakta som erfordras. De ska ”fjanta, hänga runt och nörda loss” (s 111).

”Att lära sig av andra är varken nytt eller revolutionerande, det har bara ignorerats av merparten av våra utbildningsinstitutioner” påstår författarna (s 50). Vilka utbildningsinstitutioner undrar jag ? I USA? Jag menar att vi i Sverige under en längre tid haft det sociokulturella perspektivet som ledstjärna när det gäller hur lärande går till, från Lpo94:s tid. I ett sociokulturellt perspektiv sker lärande i ett sammanhang, en kontext, med hjälp av artefakter i vilket den digitala tekniken kan vara en sådan. Lärande sker alltid tillsammans med andra i en social kontext och lärande sker hela tiden.

Behövs inte en viss allmänbildning, en grund, för att eleverna ska kunna arbeta efter Browns och Thomas tanke? Var finns värdegrundfrågorna? Kritiskt tänkande?  Hur arbetar man med dem? Boken väcker några tankar, men jag saknar en ordentligt  diskussion om skolans mål, både för den enskilda eleven men även för samhället.

I min skolvardag arbetar jag med elever i åldrarna 10 – 12 år, mellanstadiet. Jag ser exempel på det lärande boken tar upp hos några elever som bl a spelar spelet Minecraft samt League of Legends. De utvecklar en egen motivation och drivkraft för att lära sig allt om strategier och metoder i dessa spel, klungjobba eller crowdscoring. Men det finns även elever som är helt ointresserade av att spela spel och ingå i en spelgemenskap. Eleverna behöver en guidning och ett lärande om nätet, om vett och etikett, om källkritik och hur man söker, om att skilja falskt från sant o s v. Jag hävdar att man behöver en grund, en allmänbildning, för att kunna ta till all den information samt kunna sovra och sortera den. Nej, Thomas och Brown, jag saknar etiken i ert resonemang! Jag läser hellre Roger Säljö och  Thomas Kroksmarks tankar om det performativa lärandet och George Siemens om konnektivismen. De känns mer förankrade i verkligheten.

Till bokens nackdel hör en bristfällig översättning….

2 reaktioner på ”En ny lärandekultur

  1. Går det att få in mer fantasi i skolan? Hur gör man i så fall? Finns det gränser? Var då? När jag läste boken kom det upp en massa frågor, bl.a. dessa.

  2. Det viktigaste i skolan är glädje! Både för mig som pedagog men framförallt för eleverna! Vi måste få ha kul i skolan utan att hela tiden bedömning ska hänga över axlarna på eleverna. Har vi glädje kommer fantasin att florera! Jag, som pedagog, måste uppmuntra och ge förutsättningar för att eleverna hela tiden utvecklar sina förmågor. Grunden är att de tycker att det är rätt så roligt att gå i skolan….

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *